Ledare:

Kanske är socker och syre det bästa bränslet?

El, biogas eller vätgas? Vi diskuterar gärna vilket bränsle vi ska köra våra bilar på från och med nu och i framtiden. Kanske är lösningen att vi lämnar bilismen bakom oss?

John Göransson

Exempel 1: I mitten av 90-talet klev vi i land på en liten ö i Grekland som vi sedan skulle återvända till varje sommar i många år. De första somrarna fanns fyra personbilar på ön, varav två var taxibilar. Doktorn hade en Smart, parkförvaltaren en Jeep. Resten av transporterna gick med två- och trehjuliga scootrar, åsnor, bussar och cyklar och till fots. Öns läkare vittnade om det goda hälsotillståndet bland öborna.

När krisen slog till 2008 var det trafikkaos på ön. Alla hade skaffat bil, med fokus på SUV och pickuper. I väglöst land var åsnorna ersatta av fyrhjulingar. Att det skulle kunna uppstå bilköer och parkeringskaos på en ö med mindre än 1 000 invånare kan låta märkligt, men så blev det. Öns läkare återvände desillusionerad med sin lilla Smart till Aten. Hon tyckte att de fick skylla sig själva.

59 procent cyklar

Exempel 2: En av mina favoritstäder är Groningen, en universitetsstad i norra Nederländerna. Här fattade fullmäktige ett radikalt beslut på 70-talet. Staden skulle inte längre vara byggd för bilister. De flesta vägarna blev bilfria, bilarna hänvisades till ringleder. I övrigt var staden till för cyklar och gående. Det fungerade. I dag använder uppskattningsvis 57 procent av invånarna cyklar som sin huvudsakliga dagliga transport och 59 procent av alla resor inom staden sker med cykel.

Det handlar om två olika synsätt som ledde till två olika vägval. På den grekiska ön använde befolkningen sitt nyvunna välstånd, baserat på billiga krediter, till att köpa pickuper. De styrande sattes under press att bygga nya vägar för att bilarna skulle få plats och tankbåtarna gick i skytteltrafik. I Groningen byggdes cykelbanor, och parkeringsgarage för cyklar ända till den dagen då invånarna började se cyklarna som ett problem. Politikerna kunde då påminna om hur det hade sett ut om varje cykel hade varit en bil.

Alla skulle ha bil

I nästan hela världen är det självklart att man måste ha bil. Sedan Henry Ford lovade att alla amerikaner skulle ha råd med en bil har detta synsätt spritts över världen. Först en bil per familj, sedan två och kanske en A-traktor till barnen. Behovet av nya vägar och parkeringsplatser växte, liksom produktionen av bensin och diesel. Oljekrisen på 70-talet och efterkommande oljeprischocker satte fart på uvecklingen av bränslesnåla motorer. Men samtidigt blev bilarna allt större och tyngre. Ställ en Mini Cooper från 70-talet bredvid en Mini från 2024. Medelvikten för en personbil har ökat från ett ton til 1,6 ton. Järnvägar och busslinjer har lagts ner, närservice har ersatts av köpcentra utanför stadscentra. Vi blev alltmer beroende av våra bilar och samhällsbyggarna hängde med ner i den negativa spiralen. Essingeleden och Slussens trafikkarusell kan ses som symboler för detta, nu var det länge sedan deras kapacitet blev otillräcklig.

Så insåg vi sakta att vi höll på att förstöra våra egna livsbetingelser och drabbades av insikten att vi måste sluta använda fossila bränslen. Lösningen? Icke-fossila bränslen, för personbilar framför allt el. Att bilarna därmed blev ännu tyngre och att såväl batterifabriker som laddstationer slukade såväl utrymme som sällsynta metaller får inte hindra utvecklingen. Måste vi öppna nya gruvor i Rwanda så får vi göra det. Och bygga ut kärnkraften förstås. Bilismen har blivit religion. Att ifrågasätta den är hädelse och väcker starka känslor.

Elva år utan bil

Det är nu elva år sedan vi sålde bilen. Minst två gånger om året firar vi att vi inte längre har bil: När det är das att skifta däck. Lite med stillsamma glädjeyttringar unnar vi oss när vi sitter på tunnelbanan och ser bilarna stå still på Liljeholmsbron eller när vi hör vänner beklaga sig över rost och tvåor i den årliga kontrollbsiktningen. Vi sparar tusentals kronor i månaden på att inte ha bil och slipper en massa bekymmer.

Vi har numera ett hus i Grekland också, på en annan ö. I en medeltida stadsdel md bilfria gränder. Det är lyx! Våra drivmedel är de kolhydrater och det syre som driver våra muskler när vi går eller cyklar. Hustrun har en elcykel också, för att kunna förlänga cykelpendlingssäsongen med några månader. Den betalar sig med att hon slipper köpa månadskort åtta månader om året. Jag har hemmakontor och en cykel med avtagbar släpkärra för att kunna storhandla (nåja) och tömma återvinningskärlen.

Förutom att bilismen tär på jordens resurser, oavsett drivmedel, så utgör de ett utrymmesproblem. De ska ha vägar att köra på och yta att parkera på. Jag räknade en gång ut att om alla Stockholms bilar skulle parkera på samma ställe så skulle hela Djurgårdens yta på 280 hektar tas i anspråk. Så stor är alltså stockholmarnas parkeringsplats. Och det är inte glesbygdsbefolkningen som kör mest bil utan stockholmarna, trots att vi storstadsbor har minst behov av bilen.

Vi behöver ett paradigmskifte! En synvända, helt enkelt. Vi måste börja se det som välstånd att slippa ha bil. Kollektivtrafik, cykelbanor, gångstråk och visst hemarbete måste uppfattas som lyx, bilpendling som en belastning både för samhället och för individen.

Det är skönt att inte röka!

Omöjligt? Låt mig svara med ett citat från Cancerfondens hemsida: ”På 1960-talet rökte hälften av alla män dagligen. Sedan dess har andelen rökande män minskat successivt för att i dag vara 6 procent.” Vi har alltså lyckats med att nästan helt avskaffa rökningen genom att bestämma oss för att göra det, precis som stadsfullmäktige i Groningen satte stopp för bilismens framfart på 70-talet!

Men det går väl inte att jämföra? Jodå. Rökning sågs en gång som en symbol för individualism och välstånd. I cigarettreklamen visade man gärna upp läkare, piloter och filmstjärnor med en cigarett i handen. I dag varnar filmkanalerna för att det kan förkomma rökning i TV-serierna. Stora resurser lades på antirök-kampanjer, skatterna höjdes och restriktioner infördes. Många slutade röka för att de förstod att det inte var nyttigt, men det hjälpte att det blev allt dyrare och bökigare att röka. Dessutom presenterades alternativ för dem som hade svårt att sluta och här har Sverige med vårt snus och våra Nicorette varit sällsynt framgångsrikt, inte minst ekonomiskt. Vi ska vara väldigt glada att vi fick behålla snuset när vi gick med i EU, annars hade vi kanske haft det som i Danmark. Där röker 22 procent av befolkningen.

Samma strategi går förstås att tillämpa mot privatbilismen. Det handlar bara om mod. Att våga säga det självklara: att en stor del av oss skulle klara oss utan bil. Kanske vi borde ha varningstext på både bensinpumpar och laddstolpar: ”Bilismen tar jordens resurser och stadens utrymme!” Om vi satsade mer på bättre kollektivtrafik, mer cykelbanor och fler gångstråk så skulle den bilfria gruppen växa ytterligare.

Jag minns en anti-rökkampanj från min ungdom som hade följande slogan: ”Det är skönt att inte röka!” När får vi se T-shirts med texten ”Det är skönt att inte ha bil!”?