Krönika

Varför går det inte snabbare att bygga ut biogasproduktionen?

Beror det på att många biogasföretag tänker ”fossilt”? Vad finns det att lära av lant- och skogsbrukets organisationer? Det frågar sig professor Mats Eklund i en krönika för Bogasidag.se

Mats Eklund

I biogasvärlden pratas just nu mycket om utökad produktion och nya anläggningar. Produktionen har inte ökat speciellt mycket på väldigt länge. Efterfrågan på gas däremot är stor och växande. Det finns ett stort naturgasnät i Europa som behöver fyllas med förnybar biometan. Många industriers värdekedjor ska bli helt fossilfria och behöver förnybar metan som ersätter fossil naturgas och gasol. Biogaslösningarnas förmåga att ur avfall och restprodukter producera både förnybar energi och växtnäring blev än mer uppskattat och känt i politiska sammanhang i ljuset av Rysslands anfallskrig mot Ukraina.

Det ser ljust ut, trots allt

Med undantag för debaclet med den uteblivna skattebefrielsen för biogas och EUs miljöfientliga fordonspolitik ser det ändå ljust ut för ökad biogasproduktion i Sverige. Investeringsstöd, metanreduceringsstöd, stöd till uppgradering och likvifiering, ökad efterfrågan och bästa miljö- och hållbarhetsprestandan. Kapitalet, främst från våra nordiska grannländer, har hittat biogas som en lovande placering och för tillfället omvandlas gamla projektidéer till investeringsbeslut för nya anläggningar varje vecka.

När det gäller tempot i utbyggnaden brukar frågan om miljötillstånd lyftas som ett hinder. Möjligheten att rekrytera personer med rätt kunskap och erfarenhet är ett annat. Jag vill sätta ljus på en annan aspekt som jag fick upp ögonen för när jag i urtiden arbetade med min egen doktorsavhandling. En ekonomhistoriker vid namn Edward Wrigley förklarade varför det var svårt att få i gång en industrialisering så länge man var beroende av förnybar träkol som energikälla, till exempel i järntillverkning. Wrigley menade att det handlar om resursernas geografiska utbredning.

Omotiverade markägare

Om man är beroende av oberoende markägare som kontrollerar en resurs som är utspridd över stora områden, som till exempel skog för träkolstillverkning, så är det svårt att driva en process för industrialisering. Markägarna är inte särskilt motiverade, de bedriver annan verksamhet. Det fanns inte heller någon utbyggd infrastruktur för distribution av träkolen, den kunde bara transporteras på slädar på snön och via vattenvägar.

Det som fick fart på industrialiseringen, i till exempel Storbritannien och i Sverige, var i stället de fossila bränslena. De utvanns på ett fåtal speciella platser, de var punktiformt utbredda. De som utvann och distribuerade dem var specialiserad arbetskraft. Behovet att transporterna dem drev på utvecklingen av järnvägar, kanaler och senare landsvägar till platser där de skulle användas, eller hamnar för mer långväga transporter.

Flera av de företag som i dag står för utbyggnaden av biogasproduktion har sitt ursprung i ”fossila” affärer. Är de rustade att bygga industriella system för areellt utbredda råvaror, som gödsel, skörderester och halm, som kontrolleras av oberoende markägare/lantbrukare? Låt oss hoppas att det lyckas och att det sker ett snabbt lärande för att biogaspotentialen ska kunna realiseras.

Vardag för Arla och Lantmännen

Ett tips från mig är att se på framgångsrika exempel där areellt utbredda råvaror har utgjort grunden för en industrialisering i större skala. För lant- och skogsbrukskooperativa företag som Arla, Lantmännen och Södra är det vardag. De knyter samman de oberoende markägarna med distribution, förädling och marknad i sina värdekedjor varje dag. Det är kanske där biogasföretagen kan lära sig något viktigt och hitta sin framtida personal? Eller borde de lantbrukskooperativa företagen ta en mer aktiv roll och engagera sig i biogasproduktionen, själva eller via partnerskap med biogasföretagen?

Det finns många frågor som ropar på svar. Det jag är säker på är att det är en helt annan sorts och väsentligt större utmaning att bygga en industrialisering på areellt utbredda förnybara råvaror än på fossila. Men det måste lyckas, förr eller senare.